Vi söker skydd från det värsta regnet. Foto: privat

Jaha. Ösregn. Varken telefoner, papperskartor eller prylar var i plastpåsar, pajade telefoner där kontakt med support och kartor fanns var inte något vi önskade. Det skulle inte regna. På sin höjd dugga någonstans, men det skulle inte vara endast 1 kilometerstort moln ovanför oss som stod som spön i backen. Hade vi befunnit oss i skogen hade vi varit relativt skyddade, nu var vi på öppen landsväg. Vi blev snabbt helt dyngsura och kalla. Nu var vi på väg att träffa vår support vid Sövde Musteri. Vi sökte skydd under ett träd och väntade tills det regnade normalt. Mina fingrar var iskalla och jag började snabbt kylas ned. Vi joggade igång oss och tog oss till Tempo i Blentarp där vi skickade efter supporterbilen med torra kläder. Det var krångligt att få av och på sig – plus att Boel som låg lite före oss sagt att nu börjar ändå den delen med en massa högt gräs. Det är blött nu så skorna, strumporna och fötterna kommer ta stryk oavsett.

Fötterna är det viktigaste att hålla bra under ett 25-milslopp. Väta är det största hotet.

Tvätta, torka, vaselina och dra på kompressionsstrumpor. Foto: privat

Vår support kom supersnabbt och vi fixade till fötterna med handduk, nytt vaselin (Sportslick), torra strumpor och samma skor. Torra kläder och vindjacka fick åka på. Humöret hade åkt ner i samma takt som vattenpölarna ökade i omfång. Jag ville inte vara låg, jag ville hitta mitt driv – enda sättet är att äta och fylla på energi. Förmodligen gick sista energin åt att hålla mig varm i regnet. Som tur var fick vi den mat vi beställt – jag fick världens bästa sushi och tog med mig chiapudding gjord på 3 msk chiafrön och 1 dl kokosgrädde. Det gav mycket energi och jag höll mig mätt och pigg länge. Vi stannade i Blentarp i 75 minuter och jag började bli stressad. Ville lägga för lång tid vid stoppen utan hellre vara i rörelse. Jag var inte världens trevligaste tjej utan grymt fokuserad på uppgiften. Försökte ändå visa min tacksamhet så fort energin återvände. Tacksam och med massor av positiva tankar som jag skickade i sms och ut i universum.

Det var inte lättsprunget överallt. Foto: privat

Ny plats för nästa möte bestämdes och vi satte fart på nästa etapp. Det visade sig att vi skulle irra runt i kohagar, gå mycket och inte riktigt hinna i tid. Det blev mörkare och mörkare och vi hade våra pannlampor i bilen. När vi kom fram mot Vantalängan skulle vi springa en bit på den stora vägen. Vi hade inga reflexer och skulle bli överkörde i ett nafs om vi tog oss ut utan lampor och reflexvästar. Återigen fick vi be supporten att leta upp oss och komma med lampor och energi. Vi låg under en lyktstolpe, jag tog av mig skorna och luftade fötterna i luften.

Vi fick allt levererat som kungar och jag åt Biff med bambuskott och ris. Fyllde ryggan inför natten med två smörgåsar med avokado, stekt ägg och kycklingfilé. Tog med mig en ny gel som jag hittade på Orienteringsspecialisten (Winforce Ultra Energy) som verkade vara helt i min smak. Liten klick – mycket energi – dessutom god. 3 powerbars och dags att dra iväg. Nästan en timmes paus igen. Vi låg långt bak, alla andra drog iväg.

Fokus mot kusten

Vi vinkade hejdå till supporten och lovade att tillryggalägga en mara innan morgonen. Jag blev lite sömnig och Staffan drog genast upp mig ur dvaltankar. Det gick rätt snabbt över och vi promenerade mot Haväng. En mara. Vi ville inte börja svettas så att vi skulle frysa och dra onödig energi. Vi gick och tänkte att varje steg tog oss ett steg närmare halvvägs.

Blött gräs som blötte ner skor, strumpor och fötter. Foto: privat

Natten var tuff med mycket fuktigt gräs som vätte ner våra fötter. Dimman låg tät så det var svårt att hitta markeringar. Vissa etapper tog lång tid och vi försökte snabbt gå tillbaka till sista markering för att hitta nästa. Vi gick och pratade om andra världskriget, om karosser på Volvo 240 och relationer. Vi samtalade oss igenom svackor och var tysta genom långa perioder för att hitta kraft inom oss. Ett steg i taget. Ett steg närmare Haväng. Så fort vi kommit dit visste jag att det skulle kännas lätt att ta sig tillbaka… lätt och lätt, men mentalt lättare i alla fall. Hemväg är liksom nedförsbacke – oavsett om det råkar vara 12,5 mil. Det var ju bara en mara dit.

Pannlamporna visade vägen. Vi tog oss igenom höga brännässlor, taggiga björnbärsris, tog oss ner för branta slänter och promenerade på en smal stig som sluttade brant ner till en å med stora stenbumlingar – ett snedsteg och skadan skulle stoppa oss. Här gällde det att vara fokuserad, vi sprang inte utan tog säkerheten först.

När solen började gå upp och himlen ljusnade började vi närma oss delmålet i Haväng. Först mötte vi den blivande vinnaren Thomas Alm som visade sina såriga ben som han fastnad i en taggtråd med (ja, tjurar jagar löpare!). Efter ett tag mötte vi de två ryssarna som vi trodde var skitstarka – nu gick den ena med stav och drog den andre med rep som stapplade efter och såg rejält sliten ut. De utgjorde plötsligt inget hot, vi förstod att de öppnat för tufft. Efter ett tag träffade vi Jan-Erik och senare Boel. Då hade vi 7 kilometer kvar till vändning, vilket innebär minst 14 kilometer efter den som låg före oss. Dessutom skulle vi bada fötterna i Haväng, byta kläder och få frukost av supporten – det skulle kosta ytterligare en timme.

Det var tufft att möta all innan vändning. Vi kände oss sist i spelet men försökte att inte dra för stora växlar på det, det var kanske ett smart drag att vila och ta det lugnt – även om det stressar. Men banan är lika för alla. Vädret är lika för alla. Och mörkret och de dåliga markeringarna är lika för alla.

Haväng. Magiskt. Foto: privat

Heta, svullna fötter svalkades i Östersjön. Foto: privat

Väl i Haväng mötte vi morgonen, havet och vändningen. Fötterna fick svalkas i Östersjön. Ögonen var svullna av missad sömn, kroppen trött av närmare 13 mils löpning och kläderna stank svett. Mitt hår var som svinto och jag kände mig miserabel. Uppe vid parkeringen bytte jag till nya kläder, tvättade av mig med våterservetter, deodorantade mig och kladdade på mer vaselin i armhålor, skrev/skinkor, fötter och runt BH-band. Väta och svett skaver illa. Vi fyllde på vätska i ryggsäckarna och tog med en powerbar. Supporten skulle fixa frukost och träffa oss om en timme och leverera frukost.

Vi var halvvägs. Vi hade vänt – men vi låg långt efter de andra i startfältet. Skulle fötterna hålla? Hur skulle vi klara tröttheten? Vi hade nu varit vakna i 24 timmar, utsatt oss för sol, regn och en tuff natt.