Aldrig ensam. Var det inte fantastiska vänner så var det djur. Foto: privat

Ny dag. Nytt väder. Denna gång hård vind. Efter vändningen vid Haväng blåste det hårt och jag tappade lusten att springa. Jag var inte direkt trött/sömnig utan bara i en ingentingkänsla. Jag sade till Staffan att vi får promenera ett tag till. Det gjorde vi och sprang bara när det var lä och utförslöpning. Vi träffade upp Linnéa som levererade världens godaste mackor och ägg. Jag var låg i humöret men inte i en djup dipp. Det gick över så fort energin nådde ut i kroppen. Då kunde vi börja springa igen. Varenda gång vi gjort ett depåstopp tog det ca 15 minuter så var jag glad och tillfreds igen. Mat – mitt livselixir, mitt stora behov, min räddare när dåliga tankar kommer.

Tuffa 100 miles med mycket irrande. Foto: privat

Vi började springa lite mer – främst utför och på svagt sluttande utförslöp. Sedan satte vi igång att gå raskt på raksträckor och i uppförsbackar. Vi betade av 3 kilometer i taget och gjorde lite mindre missar i navigeringen. Rätt var det var så hade vi klarat 100 miles och slog därmed Staffans distansrekord. Då återstår alltså 2 maror. Nu har Staffans fötter börjat knorra och han har ont under fotsulorna och från några blåsor. Vi var glada att de hållit så långt – mina var helt okej än slå länge. Vid varje depå blev det fix med Staffans fötter, göra rent och kladda på mer vaselin. Jag lät mina vara. Eftersom det gjorde mindre ont för Staffan att gå snabbt eller småspringa långsamt då foten inte var så länge i marken så var det så vi transproterade oss framåt ett tag.

98% gott humör. Rätt bra för en så tuff insats. Foto: privat

Aldrig ensam

Den gångna dagen och natten hade bjudit på energi i form av människor. Av pepp, besök och glada tillrop. Allt vi behövde göra var att springa/gå/ta oss fram. En fot framför den andra. Vi hade träffat vår oumbärliga support Linnéa vid flera tillfällen, mött Anneli och Lars, träffas Piggelina-Anna vid starten och alla deltagare som alltid stannade och hade ett peppande ord till övers. På natten hade Lupita kommit och pejsat Boel, och fick syn på oss när hon skulle köra hem vid 4-tiden på morgonen – då stannade hon och gav oss kaffe, bulle och äpple. Staffan fick lite tårar i ögonen av tacksamhet och vi stannade i ögonblicket ett tag. Att ta tillvara på stunder som känns fantastiska är viktigt. Inte hela tiden rusa iväg. Det blev ett moment som gav/ger gåshud när vi tänker på det. Tacksamhet. Efter 18 mil och ny påfyllning från bästa Linnéa promenerar vi längs grusvägarna och jag blir sömnig. Jag får sova om jag vill säger Staffan, men jag känner mig inte aptrött. Bara tråkig och loj. Då börjar en Audi tuta och ut hoppar Evelina och Elias som värsta energipaketen. Min sömnighet är som bortblåst. Jag är uppe ur den andra trötthetsdippen på mindre än några minuter.

Anneli och Jan-Erik vid ett depåstopp. Foto: privat

Härifrån är det fullt fokus framåt. Vi är glada och tacksamma så länge det bara gör ont-ont i fötterna och de inte är öppet blödande fotsulor. Vi blir målmedvetna och taggade. Kilometer för kilometer piper till i Garmin. Natten närmar sig och vi får vår utrustning i god tid. Jag orkar inte tänka på något annat än att ta mig framåt. Jag är inte sugen på något att äta, men jag dricker i mängder. Jag binder inte vätskan och kissar var 15:e minut. Vid supporten smäller jag i mig chips, flingsalt och salta kringlor för att salta upp mig. Kör dubbla Resorb som vanligt och klämmer i mig en avokado. Vi får nudlar som är varma och heta från chili – gott och värmande inifrån och ut. Plötsligt blir allt glasklart. Vi ska i mål. Vi är på väg mot den sista natten. Avståndet till de som ligger framför oss har minskat under dagen då vi har ökat takten. Jag tänker inte på  något annat än att beta av en kilometer i taget. Jag har roligt. Jag är fokuserad. Staffan och jag pratar när vi behöver prata och går in i våra bubblor när vi behöver. Hittills är det bara jag som varit sömnig – Staffan har varit pigg hela tiden. Vi fick mersmak av att höra att de tuffa ryssarna brutit, att två till hoppat av och att vi bara var 6 personer kvar i tävlingen.

Hur skulle det gå nu? In i nästa natt och mitt vakenrekord var redan slaget. Vi låg sist – men kanske vår långsamma öppning skulle visa sig gynnsam!