Trans Scania 2019 – race report del 2(2)

Vi har vänt i Haväng och har gott om tid att nå vårt mål på 45 timmar. Fortfarande känner jag mig stark fysiskt, att ha fått sova 20 minuter har gjort att jag är redo för ytterligare ett dygn. Nu vill jag springa. Nu vill jag bli fysiskt trött. Nu vill jag krama ur allt ur min starka kropp. Jag vill komma i mål trött och utarbetad.

Nattens regn har förstört våra fötter. Trampdynorna är blöta och svampiga. Vis av erfarenhet vet jag att det är bättre att springa än att gå. Fotrallyvandra tar sönder fötterna snabbare. Jag försöker säga detta till Staffan, men hans fötter är i ännu sämre skick och jag vet att det gör ont första kilometrarna innan adrenalinet kickar in. Vi börjar med att gå. Gräset och stigarna från Haväng är våta av regn.

Staffan njuter av juice, kaffe och en ost&skinksmörgås. Foto: privat

Vi får frukost fint framdukat av Stefan på parkeringen bakom Brösarps Gästgifveri där han spenderat natten i en skön säng. Jag lånade toaletten och tvättade av mig, tog på mig torra strumpor efter att ha smort in fötterna och åt raskt min frukost. Staffan fixade med sina fötter. Vi lämnade av pannlampor och onödiga extrakläder, satte på oss torrt och gav oss iväg. Jag har lärt mig att äta mycket och snabbt, vilket många har svårt för. Illamående sätter stopp för att få i sig näring under dessa här äventyr. Min räddning är också att jag alltid kan dricka Perpetuem som ger kroppen vad den behöver timme efter timme.

Som i en seg dröm

Den asfalterade vägen från Brösarp är lång och sluttar lätt utför. Här ville jag springa. Staffan hamnade lite bakom och vi kommunicerade inte. Vi var i varsin värld. Jag var i en sån dröm man kan ha innan lopp. När man är på väg till starten och har en viss tid på sig och det händer saker på väg dit som MÅSTE göras och tar tid. Som att grilla korv, byta strumpor i en affär, hamna på fel tåg, hjälpa en dam, hela tiden vara på väg åt andra hållet än starten och i drömmen är du så stressad för du vet att du kommer att komma försent, men korven MÅSTE grillas. Strumporna MÅSTE prompt bytas, men affären är stängd och det är 12 minuter till start…

”Snart så. Jag ska bara…” Foto: Stefan Hemström

En sån känsla befann jag mig i. Att ”jag skulle bara” sedan skulle vi springa. Vi var i osynk och i egna världar jag och Staffan. När jag sippade Perpetuem så hade han svårt att dricka vatten. I andra lopp brukar vi kolla av varandra och påminna, men av någon anledning gjorde vi inte det i samma utsträckning den här gången. Detta resulterade i att Staffan fick i sig för lite energi och blev långsammare och långsammare.

Frid.

Trots min drömlika känsla uppskattade jag allt runtomkring. Jag älskar rutten i Skåne och tystnaden i skogen. Jag kände mig berikad vid Sövdesjön och lycklig över fint ljus vid Snogeholms slott. Vi tog oss förbi snälla kor och mötte inga arga tjurar denna gång. Några partier har alltid varit trixiga, men vi passerade dessa med bravur – där vi tidigare år rispat upp oss i björnbärsbuskar och hamnat 1% fel från stigen, hittade vi denna gång rätt med en gång.

Team Mia & Staffan vs Heinge Ängar 1-0

Vi var totalt inställda på springa fel vid Heinge ängar som vi alltid gör. Trixiga svängar och övergångar genom kohagar och skogspartier brukar sluta med några kilometer i fel riktning. Här är dessutom markeringen lite si och så. Denna gång kom vi triumferande ur partiet med bara 30 meters felnavigering. Vi kände oss glada och stolta. Gången framåt var nu snabbare än tidigare och vi hade fått upp farten rejält. Men vi sprang inte. Och min känsla och sega dröm ”vi ska bara, sen springa” fortsatte att jaga mig.

Lyftande möten

Härligaste överraskningen! Barnen Mibesjö i en kohage. Ellen hade dessutom en present till mig. Kärlek. Foto: privat

Min kompis och vår gemensamma klubbkamrat Evelina och hennes man tog med sina tre barn på Trans Scania utflykt. I slutet på en av kohagarna kom de springande och hejade. Vi var på väg att få mat vid ett depåstopp och glädjen var total. Jag kände tacksamhet i varje cell. Att någon kommer och hejar långt ut i ingenstans. Att Stefan dukar upp med energi när vi är trötta och hungriga. Att jag får möjligheten att vara i den härligaste av känslor. Bortglömda är ömmande fötter och trasiga fotsulor.

Den fysiska tröttheten och bristen på sömn gör att man möter sig själv och sina känslor direkt. Allt är avskalat och inget filter finns. Alla känslor är naket ärliga och slår en direkt. Jag träffar min ynkligaste ynk och jag skrattar med mitt starkaste jag. Jag blir kärleksfull mot naturen och mina medmänniskor och det är lätt att veta vad som är rätt och fel. Vad som tar energi och vad som ger. Jag är mitt sanna jag.

När vi tar oss in i andra natten har vi bett Stefan att lägga en påse mat vid Hardeberga kyrka. Hungern och orkeslösheten brukar slå till brutalt och det är inte lätt att få i sig mycket, men vi vet också att när vi äter så orkar vi. Lite till. Lite mer. Med lite bättre humör. Andra natten är vår styrka och jag kollar av hur vi ligger till mot vårt mål. Vi har 45 kilometer kvar enligt Stefan och tiden ska räcka. Antingen springer vi på lätta partierna och ger oss tid att ta det lugnt genom de svåra. Annars är vi tvungna att ta oss fram med ett tempo som motsvarar ungefär 6,5 kilometer per timme. Jag är fortfarande taggad och vill springa.

Ljuvlig terräng. Foto: privat

”Jag går snabbt, eller hur Mia?” Staffan undrar och det slår mig att vi inte kollat av varandra på ett tag. Jag surar för att jag vill springa, och han kämpar för att han inte fått i sig energi. Vi går långsammare och långsammare och jag har för länge sedan gett upp mina mål. En enda felspringning eller letande av markering ger en kilometertid på över 25 minuter. Nu vill jag bara transportera mig till Lund. Istället för att sura och gå in i en negativ spiral frågar jag Staffan hur det är fatt? Att jag inte känner igen honom. Vi brukar vara så starka den här delen av banan, speciellt när vi kommer ifatt andra löpare, då brukar vi få extra energi och kan springa och lägga avstånd mellan oss och de vi passerat. Inte denna gången.

Han berättar att han haft det jobbigt de senaste sex timmarna. Det är nu jag tar av mig jackan och tvinnar den till ett rep. Jag drar Staffan och försöker hitta en rytm och ett tempo för att han ska bli pigg ”ett, två, tre, fyr, fem, sex, sju, åtta, ett, två…”. Jag tvingar honom att äta en guldnougat och att dricka vatten. Det tar ungefär en timme innan energin gör sitt. Vi får upp farten något men blir snabbt hungriga. När vi är på väg mot Hardeberga kyrka och ser den på avstånd har vi stark motvind. Jag har nästan inga krafter kvar, bara starka ben. Vi börjar till slut att jogga och tar oss fram till lådan med sand och en påse med mat. Jag äter en knäckemacka med makrill och tar det riktigt lugnt. Vi dricker juice och njuter av morgonen. Där sitter vi och har en sån liten bit kvar, ont i fötterna, trötta i ögonen och svullna av sömnbrist. En ”ingentingkänsla” sveper över mig och jag har inte längre bråttom i mål.

Tävlingsinstinkten och löparviljan som haft ett starkt grepp om mig sedan start, har nu gett vika. Ebbat ut. Försvunnit. Nu vill jag bara träffa Stefan. Eller att någon ska tycka lite synd om mig.

Vi tar oss upp från morgonpicknicken och tar oss ut mot den långa nedförsbacken mot Lunds utkanter. Jag springer lite och går lite. Vill bara fram. En man kommer springandes långt borta och jag tror att det är Stefan, det är det inte och jag får en klump i halsen. En ny känsla formas inom mig. Kanske att jag skulle få chansen att känna mig stark? Kanske att jag skulle få tillbaka min tävlingslust och jävlar anamma? De senaste åren har jag mest äventyrat och inte brytt mig om placeringar och tider, men just nu blev det plötsligt väldigt viktigt. Varför? Träningen har gett resultat. Flerdagarsloppen har gjort mig ännu uthålligare och väl medveten hur min kropp fungerar och reagerar. Det bildades en skön trygghet inom mig av detta.

Staffan och jag traskar på genom bostadsområden och långa vägrakor. När det återstår ett par kilometer kommer Henrik Kockum joggandes med sin tjej Malin som håller honom sällskap. ”Ska ni med?”. Jajamensan säger Staffan och jag och börjar springa. Fotsulorna brinner. Benen pinnar på. Jag försöker öka tempot, men Malin håller emot och ber mig vänta in alla. Hon har rätt. Här ska jag inte springa ifrån någon. Nu ska vi i mål tillsammans alla tre. Och så tar vi de sista gatorna och kurvorna till upploppet mot Lundia hotell där tävlingsledningen Magnus och Martin står och tar emot.

Henrik, Staffan och jag. Äntligen i mål. Foto: privat

I mål var jag besviken på tiden som blev över 48 timmar istället för under 45. Jag kände mig alldeles för pigg för att vara nöjd. Men glad blev jag då jag hörde att jag nu är den enda tjejen som slutfört loppet fyra gånger. Detta triggade igång något inom mig. Trött och svajande bestämde jag mig för att det blir ett femte Trans Scania. Jag ska under 45 timmar och jag ska springa en gång till.