Jag är aldrig rädd när jag tävlar. Mörker skrämmer mig inte. Trötthet skrämmer mig inte. Djur är jag så okunnig kring, så jag har inte vett att vara rädd för dem. Men detta handlar ju om mig och naturen – nu möter jag ett ljus mitt i natten, på väg mot mig.
Ett obehag hinner börja knorra i ryggslutet medan jag visslar Beatles i den mörka skogen för att hålla Vildsvinen stången. En stund tänker jag att jag ska släcka min lampa och hålla låg profil, men inser att personen framför mig redan har identifierat min närvaro. Jag slutar vissla och tystnaden bryts av följande
”MIIIIIAAAAAAA – är det du?”
”Nöff, nöff, nöff, grymt”
”Iiiiiiih”
Det är alltså Stefan som genskjuter mig i skogen för att ge mig reflexvästen jag glömt. Han blir överraskad av vildsvinen som grymtar till precis bredvid honom. Båda skrattar och vi tar oss gemensamt ut ur skogen och jag får sen ensam passera den surrande kycklingfabriken i Blentarp, med lite extra adrenalinpåslag. Jag har nu kommit 190 km och Stefan ska till Lund och sova. Jag har ju sikte på 45 timmar, men drivet finns inte kvar. På något sätt ÄLSKAR jag att vara där jag är. I tävlingen, känna mig lite jagad, veta att jag kommer att klara det – för att ge upp är inte en lösning.
Ändrar inte fokus
I vanliga fall hade jag satsat och sprungit för glatta livet och verkligen siktat på att komma in klockan 05:00. Men jag orkar inte räkna ut vilken fart jag bör hålla. Fokus ligger inte längre på tävling. Jag har hamnat i en känsla jag inte rikitigt känner igen. Jag är ”nöjd”. Nöjd som i mitt vokabulär egentligen inte är så positivit. Jag har plötsligt förlikat mig med att ”Att vara enda tjej som klarat loppet 5 gånger är fint”. Mitt eget mål är oviktigt.
Ack så viktigt det mentala är
Jag lär mina adepter att jobba med denna typ av tankar, där träningen inför ett lopp har gått helt enligt plan, kroppen är förberedd, men det mentala sätter käppar i hjulet mitt i loppet. Men själv lever jag inte som jag lär. Jag är alltså i loppet, nöjd på ett märkligt sätt, med enda tävlingstanken på att inte Kristian & Co ska passera mig, för då har jag ingen gaspedal och kommer inte in under cut-off tid. Jag behöver den jakten.
Hinner jag sova?
Jag vet inte hur långt före killarna jag är. Sist jag pratade med Stefan var det 3 km. Jag blir tröttare och tröttare och när kilometertiden visas på klockan har jag på en mörk, okuperad grusväg tagit hela 18 minuter på mig. Vinglar från höger till vänster i mörkret och är sömning. Den stora fina hästgården/säteri (Simonstorp?) tornar upp sig med sina fint klippta gräsmattor. Utanför tomten, nära vägen, finns en stor snickrad bänkliknande tingest. Kanske ett konstverk. Lagom högt att sätta sig och sova på i alla fall, med ett bordliknande träparti där jag lade huvudet i händerna och satte larmet på klockan. 20 minuter. Innan jag somnar tänker jag att killarna nog bara är någon kilometer bakom nu. Att de kommer ikapp och kanske förbi, men jag tror att jag kommer att vakna när de passerar.
Larmet på klockan ringer, jag är yrvaken och lampan inne på gården tänds. Snabbt reser jag mig och smiter med snabba steg iväg längs med vägen, låtsas att det inte alls var jag som satt där och sov för en stund sedan.
Ovissheten
Kanske hade killarna passerat? Kanske hade de också vilat någonstans? Jag pinnar på och försöker att ha pannlampan släckt så mycket som möjligt för att inte avslöja mig. Kollar ofta bakåt för att se om jag identifierar deras lampor – men icke. Stärkt efter powernapen går jag rätt snabbt nu. Kilometer efter kilometer passeras.
Ikapp och missar avtags-stigen!?
När jag kommer till Romelåsens Golfklubb ska vi ju in i snåren/taggbuskarna/brännässlorna på ett ställe. Där jag rev sönder benen på utvägen. Min pannlampa börjar flacka och jag ska byta batteri. Samtidigt hör jag röster bakom mig och är övertygad om att jag är ifattsprungen av killarna. Jag har ingen koll på om de går eller springer, hör bara lågmälda röster en bra bit bakom. Småspringer på vägen och fipplar med att byta batteri, och det är då jag missar att jag ska ta mig in i buskaget. När jag är halvvägs nerför backen inser jag mitt misstag. Men eftersom jag inte kommer att vinna eller sätta rekord, ids jag inte springa tillbaka och ge mig in i snårigheten – dessutom borde killarna vara just där, just nu. Jag hoppas att jag inte ska bli diskvalificerad så jag fortsätter.
Nu springer jag. Framåt, framåt, framåt. Lampan är släckt och det är kolmörkt. Turligt nog är jag på en asfalterad väg och bestämmer att inte tända lampan förrän jag kommer in i skog och terräng där jag syns mindre. Jag ökar farten. Jag har ungefär ett maraton kvar och solen börjar gå upp.
Nöjd igen. Glad i livet.
Jag vill inte att det ska ta slut. Är det min separationsångest som visar sig på ett nytt sätt. Målet var att bränna av loppet på 45 timmar. Att ha gjort loppet 5 gånger och sedan vara klar med Trans Scania. Håller jag tillbaka med flit? Plötsligt är det viktigare att lokalisera alla björnbärsställen. Jag stannar och fotar, sparar GPS-punkterna och gör anteckningar i telefonen. Hit ska jag tillbaka och plocka björnbär – OCH DET ÄR PLÖTSLIGT VIKTIGARE ÄN LOPPET!
När jag närmar mig Skryllegården på morgonen får jag ett samtal från Stefan. Han trodde att jag skulle vara i mål redan men jag har 3 mil kvar. Han säger att vi ska ses uppe vid Skrylle och undrar vad jag vill ha till frukost och jag berättar. Jag passerar Dalby Stenbrott och kollar in ungdomsgänget som rejvat hela natten och som nu vill sova i sina uppblåsbara soffor. Någon riggar med en kamera och de gör en installation i bokskogen – soffor, filtar och social distans. Roligt avbrott och jag traskar vidare.
Jakten är över
Vid Skryllegården berättar Stefan att Kristian & Co är 6 km bakom mig. Jag har alltså inbillat mig jakten hela natten. Detta gör att jag tar det lite lugnt igen. Värmen är aggressiv redan från början och jag är mosig i huvudet. På väg från Skrylle springer jag med en smoothie i ena handen och en banan i den andra – givetvisk börjar jag springa på den enda buckliga/rotiga vägen som nu återstår och jag faller handlöst när jag slår i en sten. Mosar banane och får en smutsig tröja och skrapat knä. Jag har alltså stått på benen i 22 mil och lyckas träffa in fallet precis efter att jag pratat med två tjejer. Suck
Vid dammarna i Rögle njuter jag av den svalare luften och sedan är det dags att ta sig till Hardeberga kyrka. Vinden står stilla och solen lyser från en klarblå himmel. Rakt över det guldgula vetefältet ser jag en löpare som är ute på söndagspasset. Hon har knallrosa tröja och är ett vackert inslag i naturen. Jag följer henne med blicken hela vägen och säger till henne när vi möts ”Vilket vackert inslag i naturen du är!” Hon tackar och ser skeptisk ut – hon kan ju inte veta att jag är trött och känslosam och att hela livet bara är så vackert nu. Att jag ska klara mitt femte Trans Scania! Hon mötte bara ett pucko på sin morgonrunda.
Från och med nu springer jag inte. Jag GÅR de sista två milen i mål. Det tar tid, onödigt lång tid, men det stora målet är ju missat – och det andra målet finns ju i min hand – att bli ULTRA QUINTO SUPER HERO. Det känns som att jag promenerat större delen av loppet och det är bara fötterna som ömmar. Låsningen i höftböjaren från dagen innan är också kvar. Men musklerna känns bra och jag känner mig inte särskilt tom.
Någon kilometer från målgång möter fotografen Ulf Tjärnström upp och hänger med en bit. Jag joggar i mål och är… neutral. Jag är i Trans Scania bubblan tillsammans med de andra löparna. Vi som vet vad vi upplevde med värmen, med det heta landskapet, med bristen på avkylning och bristen på löpsteg. Det känns tryggt.
Skammen
Från att ha varit väldigt glad att ha klarat av det femte loppet över Skåne för mig, så kommer känslan av tomhet i samma veva som jag lämnar tävlingspolarna. Det är som att verkligen utanför är hårdare än vanligt och att min önskan om stordåd var viktig. Denna gång upplever jag inte bara postlopps-depp, utan även skam. Skam att jag inte grejade att styra det mentala, att jag TRODDE att jag skulle klara 45 timmar, att jag var ÖVERTYGAD att göra detta. Jag vet att detta inte ändrar mig som människa, att jag inte är mina prestationer – men jag behövde denna bekräftelse för min egen skull. Jag ville så gärna lämna Skåne med ett uppfyllt mål, med löparsjälvkänsla och min egen själsliga medalj. Istället får jag börja bearbeta min skam som bara skapas och kommer från mig själv. Den enda starka positiva känslan jag har är tacksamhet- mot er följare och min starka kropp.
Tack för att ni delat detta med mig! Tack alla som peppade längs med vägen och som alltid tror på mig! Och framförallt – att ni orkat läsa!
Så himla imponerad av dig!! Vilken super-kvinna du är!!
Fantastiska Mia! Stort tack för din berättelse. Du inspirerar och motiverar! Och vilken bedrift! Grattis!
Jag kämpar för att komma tillbaka till ultralöpning och jag har dig som stor inspirationskälla och ”idol”