Staffan, jag och vår supersupport Jan-Erik. I bakgrunden RallyMazdan. Detta var årets uppsättning av ”Team Staffan och Mia”. Foto: privat
För jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen tävlar jag med Staffan. Det har visat sig att vi kompletterar varandra bra under tävling och aldrig bråkar. Vi umgås inte privat, men på ultratävlingar är vi ett supertarkt team. Nu på Trans Scania till exempel så drar han mig i terräng och jag peppar honom under asfaltspartierna. Det är bara det att terrängen är 216 kilometer och asfalten 30…
”Förlåt för ett lite skitigare inlägg… de rosenröda hallondoftande texterna kommer i följande delar.”
…Skämtåsido. Vi är varandras raka motsatser i mycket, och väldigt lika i annat. Motsatserna har vi när det gäller träning, upplägg, energiintag och nervositet. Staffan blir normalt nervös och springer på toa dagen innan och morgonen innan start. Jag är ett ovanligt dåligt måndagsexemplar när det gäller ”morgontoalett” innan tävling (detta fungerar i vardagen med bra mat, motion och vila). Så fort jag slutar träna (vilar inför lopp) slutar jag även att gå på toa. En typiskt obra egenskap i ultralöpning. Jag hade inte gjort NumberTwo på tre dagar men fick i alla fall gå en liten sväng på toa innan loppet, men långt ifrån klar med göromålen. Magen var stor och öm och tarmarna var hur lugna som helst – samlade på sig skit och ville liksom inte göra sig av med något. Jag berättade om problemen för Staffan och vår support Jan-Erik och jag ville fokusera på just ”skit” den första maran. Och så blev det ordagrant.
”Om inte magen fungerar kan ett helt lopp förstöras. Antingen genom att du är förstoppad och inte kan få i dig ny energi, eller att du inte får behålla något.”
Den första delen av loppet lotsas vi ut från Långa Bryggan i Bjärred och springer på flacka asfaltsvägar bort mot Skryllegården förbi Lund där Skåneleden tar vid och tar oss vidare mot Haväng. Staffan och jag har olika sätt att värma upp – jag springer gärna och snackar bort de tre första milen medan Staffan går in i sig själv och hittar sin energi i sololöpning. Denna gång hamnade han med Grabbarna Grus ”Humle och Dumle” (Fredrik Forsström och Niklas Grebäck från Fotrallylandslaget) som inte kan vara tysta en sekund utan raljerar, berättar historier och filosoferar öppet. Jag sprang ensam i min egen takt, helt motsatt vad vi kommit överens om. Flera stycken frågade mig ”Du har väl inte redan släppt Staffan” där jag sprang i min ensamhet. ”Nej då – vi är trygga med varandra och ses efter tre mil”. Och det gjorde vi uppe vid Skryllegården där jag fick gå på toa (Bajsguden hör bön!) och vi skulle fylla på våra vätskesystem.
Storstadstjej på grönbete
Oändliga hagar. Foto: privat
Skåneleden vimlar av häst- och kohagar, de första dyker upp rätt snabbt. Vi har irrat runt i just den första hästhagen förut då det finns två olika stigar och GPS-kartan i Staffans Garmin får spel precis i den hagen. Jag tänkte att jag denna gång skulle vara hjälte och avhjälpa problemet med kartan jag laddat ner via Gallileo med hela rutten. Hagen är enorm och många människor har picknick eller bara ligger och hånglar där. Just i fredags var det en stor familj med massa ungar som med stora ögon spanade in oss löpare som kom förbi och sprang åt varsit håll på de olika stigarna. Jag fiskade upp mobilen när jag närmade mig familjen för att rädda upp situationen och säga till löparna vilken stig som var rätt. Jag fipplar lite med appen och BAM! Jag snubblar på en halvhård komocka och faller raklång framför familjen. Telefonen hamnar i en annan koskit och jag tar den med tummen och pekfingret för att försäkra mig om att den är torr och hel. Det är den. Reser mig snabbt och borstar av knäna och fortsätter utan att vara hjälte. Jag kände mig som en blåst bimbo som aldrig varit i en kohage (nästan sant ju) och bara skulle Facebooka istället för att koncentrera mig på tävlingen…
En inte helt nylevererad komocka. Den här har börjat torka lite. Otaliga skithögar allt ifrån nylagda till torkade har passerats under helgen. Foto: privat
Detta var bara början på alla de koskitar jag skulle hoppa över, halka i och rädas inför. Men jag tror att jag någonstans där också fick ordning på min egen mage. Det underlättade massor. En mara och två toalettbesök gjorde att jag var redo för loppet.
Leave a Reply