Trans Scania del 2 – Andra maran – Solgass och motvind.

Solen gassade från en klarblå himmel. Vinden ven runt mina öron. Det blåste 7-9 m/s och det kanske inte låter så mycket, men när det blåser på öppna fält och vidder känns det än mer. Det var ibland som att springa på stället och inte komma framåt. Som om någon höll i ens tröja. Vägarna var långa och fälten böljade sig vackert. När jag trodde att jag sprang i 5:40-fart visade Garmin 6:15.

Här har vi passerat första maran och är inne på den andra. Prick 200 kilometer kvar. Soligt och varmt. Foto: privat

Det gäller att planera vätska och energi väl när man ska springa i två dygn. Vi måste hela tiden se till att inte hamna i minusläge, för det tar för lång tid att komma tillbaka på plus. När det nu blåste så mycket så kändes inte värmen lika påtaglig – vilket var livsfarligt! Vi fick hela tiden se till att dricka och ta salttabletter och Resorb. Staffan och jag påminde varandra omvartannat. När vi mötte upp Jan-Erik

Vidrig dricka

Jag har läst och hört bra om BCAA (aminosyror) som ska hjälpa musklerna mot nedbrytning. Några jag pratat med känner skillnad så jag ville givetvis testa. Jag är inte stormförtjust i tabletter och kapslar så jag valde att köpa pulver som skulle bli sportdryck. Bad misstake. Ett riktigt dåligt beslut. När jag provsippade i våras smakade det gott. Nu smakade det alldeles för artificiellt. Jag fick i mig BCAA de första två marorna, sedan sa jag nej tack. Jag får helt klart omvärdera tabletter om jag vill ha effekten.

Ljuvlig dricka

Jag älskar vatten. Jag dricker säkert 2-3 liter vatten om dagen. På så här långa tävlingar tröttnar jag dock på det så jag har lärt mig små trix och knep för att få i mig vätska. Målet är 5-7 dl i timmen.

• Äta sushi tidigt i loppet. Dränka den med soja så att jag blir törstig
• Vid depåerna – dricker Brämhults morotsjuice, apelsinjuice eller Cocosvatten
• Dricker var 20^:e minut och påminner mig själv och Staffan
• Väljer att dricka mineralvatten då och då

Foto: privat

Energi

Under en sån här tävling bränner man 8.000-15.000 kalorier per dygn. Att hålla sig vaken, hålla sig varm, hålla sig kall och i rörelse tar mer energi än man tror. Det finns inget sätt i världen att kunna få i sig allt under loppet, men energi behövs! Vi valde pizza till den första middagen. Den ska hålla oss mätta en stund in på natten.

Leta rätt på den försvunna morsan

Min mamma och moster passade på att vandra på Skåneleden just när loppet skulle gå. Jag ville ha lite publik och hejarrop. Framförallt ville jag visa mamma vad det är jag sysslar med. Min mamma är född i Ystad och valde att vara där några dagar innan hon kom till vandrarhemmet i Haväng på fredagem. Jag försökte ringa henne före loppet. Inget svar. Jag skickade sms. Inget svar. Jag försökte ringa under loppet. Inget svar. Till slut ringde jag hennes man som satt hemma i stugan på Västkusten bara för att försäkra mig om att mamma levde och verkligen var i Skåne. Jag orkade inte lägga mer energi på att få tag i morsan och sade åt Jan-Erik att leta rätt på henne. Han dundrade in i salen på vandrarhemmet och spände ögonen i två kvinnor ”Är du Monica – Mias mamma?” och mycket riktigt var det hon. Telefonen hade inte tagit emot varken samtal eller sms. Skit bakom rattarna som vi brukar säga.

Hursomhelst hängde mamma och moster med Jan-Erik för att leverera pizza till oss mitt ute i ingenstans. Målet var att ses vid Kullamöllan men vi hade slutat springa (värmen tog ut sin rätt) och vi promenerade i sakta mak framåt, låga på energi. Vi visste att vi inte skulle hinna till kvarnen innan det blev mörkt och vi behövde reflexväst och pannlampor. Mitt på en smal grusväg hittade ekipaget oss och gjorde snabbt i ordning en supportstation med mamma och moster som klädhängare, plastbackar som bord och bakluckan som stol. Vår egen butler Jan-Erik servade Staffans fötter och fixade fram alla våra prylar.

Under tiden vi fixade våra fötter med vaselin och rena strumpor, klädde på oss långa tights (det var fortfarande mycket varmt, men vi skulle igenom ett riktigt snårigt parti med brännässlor och björnbärsris) så åt vi pizzorna. Vi fyllde våra vätskesystem och jag min ryggsäck med energibars, avokado och energibröd. Staffan gick som vanligt runt på Guldnougat, Snickers och knallblå Poweraid.

Målet vi hade i sikte var att komma till Haväng vid 6-tiden på morgonen, det var vårt första delmål. Förra året var vi där klockan 8. Just innan depåstoppet var det lite motigt och tungt, vi promenerade och det kändes som jättelångt bort till Haväng. Vilket det ju faktiskt är.

Mätta och belåtna efter pizzan vandrar vi in i den första natten. Foto: privat

Efter energipåfyllningen och kramar av mamsen spatserade vi vidare i motvinden. Depåstoppet hade tagit nästan 40 minuter. Vi var på väg in i den första natten. Kvällen var ljum och himlen alldeles stjärnklar. Det var då jag blev kär.

Two down – Four to go.