Trans Scania del 4 – Fjärde Maran: uppvärmningen är klar

Fjärde maran – uppvärmningen är klar! Och om hur jag blev punktmarkerad av en ko.

Vi promenerar vidare genom den stjärnklara natten och tar oss steg för steg närmare Haväng. Vi möter först Thomas Alm, fjolårsvinnaren som ser lite tagen ut. Han hade haft tre dagars migrän innan loppet och mådde fortfarande inte bra. Han hade en tjej som paceade honom vilket kändes tryggt. Vi kom vidare till Brösarp där vi mötte Linda Bengtsson och Fredrik Engdahl. De såg taggade ut. Vi bytte några ord och lyckönskade varandra. Den sista biten ner mot Haväng känns oändligt lång. In och ut i kohagar och avslutningsvis en hästhage som vi valde bort – vi hade fått nog av skenande hästar och tog vägen bredvid. Haväng tornade upp sig med en vacker soluppgång och allt var stilla, bara dånet från havet visade vakenhet.

Soluppgång vid Haväng. Foto: privat

På plats i Haväng fanns Humle och Dumles (Niklas Grebäck och Fredrik Forsströms) support, Staffan stannade och samtalade en stund efter att vi varit nere vid havet för vändning. Jag passade på att gå på en riktig toalett och där hade någon glömt en deodorant. Jag doftade inte direkt rosor, så jag tog en snabbtvätt i ansiktet och under armarna, lånade deodoranten och kände mig fräshare. Att jag luktade lite man gjorde inget – blev bara en frisk fläkt i näsan.

Vi vände tillbaka. Drygt halva vägen gjord, nu var det hemväg.

Det senaste dygnet hade varit varmt, natten svalkade inte nämnvärt vilket gjorde mig lite dåsig. Frukost var beställt till klockan 8 och vi mötte upp Jan-Erik på en grusväg i morgonsolen. Vi hade då träffat Allan, en stund senare Humle och Dumle, strax efter Lupita Svensson samt killen från Israel på väg ner mot vändning. Jag tyckte att allt gick långsamt vid frukosten. Hämta kläder, fixa fötter, äta macka med avokado, dricka kaffe, skala ägg. Allt gick i slow motion. Jag hinkade i mig Brämhults apelsinjuice för att möta den varma dagen.

Majestätisk fotsupport. Foto: privat

Staffan fixade det kungligt för sig och fick högklassig fotsupport. Jag ville själv ta hand om mina grejer. Jag såg till att metodiskt lägga smutsiga kläder i tvättpåsen, samla ihop skräp och slänga, plocka ihop så gott jag kunde så att jag visste vart allt fanns till nästa gång det behövdes.

Trots frukost och trots att både Niklas, Fredrik, Allan, Israelen och Lupita låg tätt bakom, kom inte den där taggade energin. Vi fortsatte att promenera. Varje steg är ett steg närmare mål. Men löpningen var inte riktigt lätt att få igång. Att gå var i alla fall att ta sig frambringar

Jagad av en ko – kicken som behövdes

Den här kossan tänkte äta upp mig och min keps. Foto: privat

157 km in i loppet kommer vi in i en stor kohage. Den var delad i två delar med en låg stenmur och elstängsel emellan. Vi reflekterade inte så mycket över detta utan gick i den hagen där korna INTE var. Staffan låg lite före mig och plötsligt tar stenmuren OCH stängslet slut. Ut framför mig knallar en större kalv/ko och ställer sig helt sonika mellan mig och Staffan. Jag försöker gå förbi men den börjar gå emot mig. Så fort jag tog ett steg inåt hagen stirrade den bitskt och tog ett kliv emot mig. Den avskärmade mig medvetet från Staffan som redan kommit ur hagen och försökte komma på ett sätt att locka undnan kossan. Jag var beredd med handen mot en stolpe vid muren – hur ont jag än hade i benen skulle jag hellre slänga mig upp på muren in mot de snälla kossorna än att bli stångad/buffad av denna. Staffan lockade och ropade men kon var helt koncentrerad på mig. Jag rörde mig snabbt ut i hagen mot en stolpe, kon följde efter. Jag smög snabbt tillbaka bakom kossan och den var lite blåst och verkade undersöka stolpen och glömma mig för en stund. Jag lade benen på ryggen och sprang ”snabbt” bort till färisten för att ta mig över i säkerhet hos Staffan.

Det gick ju att springa! Uppvärmningen var gjord!