Trans Scania del 6 – sjätte maran: Mot Fyrtiofemnågonting

Redan efter förra årets lopp hade jag och Staffan diskuterat viken tid vi skulle sätta som mål för årets lopp. Jag sade att vi skulle kunna kapa tiden genom att bli effektivare under supportstoppen, tjäna någon timme på att slippa bli överraskade av regn. Sedan tyckte jag att vi kunde hedra året jag fyller 45 med att springa på 45-nånting. Att 45:59 skulle vara okej, men att 45:45 vore superkul.

Min ålder i kvadrat. Foto: privat

Efter vändningen vid Haväng och vår långsamma gång, min dipp när jag var nere för räkning gjorde att det inte såg så ljust ut. När vi var som långsammast började jag räkna ut vilken måltid vi skulle få och vi skulle landa över 48 timmar. Det kändes tröstlöst.

Men efter uppsvingen efter 170 sprungna kilometer hade vi fått vittring på att kanske greja vårt mål – fyrtiofemnågonting.

Enligt GPS-trackern så plockade vi in på Henrik Kockum som låg trea i tävlingen, och bakom oss var Lena Jensen oss hack i häl. Eftersom trackern tidigare visat fel kände vi oss lite stressade och visste inte riktigt hur alla låg till. Kanske var luckan fram till Henrik större än vi trodde och avståndet till Lena kortare. Vi pinnade på och försökte få i oss energi. Jag började svänga rejält och maten jag tagit med mig tog slut. Jag började bli sömnig.

Samma misstag igen

Energi. Bra att ha. Foto: Privat

Förra året var vi helt tomma på energi när vi kom bort mot Skrylle. Detta trodde vi att vi hade ordnat denna gång med att ta med oss massor av energi i ryggsäckarna plus bett Jan-Erik att tejpa fast en banan och en powerbar vid anslagstavlan vid kyrkan.

Vi TRODDE att ryggorna var fullproppade med energi, men i själva verket hade vi ju fyllt dem vid depåstoppet där vi var mätta och illamående – då packar man därefter. Alltså alldeles för lite. Vi såg fram emot att få ta vår extraenergi vid kyrkan. Jag som var trött önskade att det stod en termos kaffe där. Och en ostsmörgås. Och en chokladkaka. Och en nygrillad kyckling. Och en häst. Nej föresten, ingen häst. Vi får det vi har beställt. En guldnougat, coca cola och en banan. Staffan fäller sina första negativa kommentarer när han ser att det är 13,5 kilometer till Skryllegården. Jag trodde det var längre. Vi kraftsamlar och rör oss framåt.

Låtsas som vi är osynliga

När vi kommer mot Skrylle inser vi att vi är supernära Henrik. Jag är toanödig och ser fram emot de fina toaletterna vid Skryllegården. Staffan är mer taggad än mig och springer en bra bit framför. Jag försöker säga att jag inte orkar, att jag är slut på energi. Inget vatten och ingen energi. Våra pannlampor börjar blekna och batterierna har tagit slut i Staffans. Min är svag och vi blir glada över att vara på ett elljusspår även om lamporna är släckta. Väl framme vid Skryllegården fokuserar jag att gå på toa och fylla min alldeles tomma vätskeblåsa i ryggan.

Staffan väntar utanför och berättar att han sett Kockum. Henrik har precis lämnat Skryllegården och vi har chans att springa ikapp, förbi och knipa tredjeplatsen. Vi är tysta och smyger iväg.

Hela min kropp skriker NEJ

Jag får en jobbig känsla i magen. Det är en sak att försöka hålla avståndet till någon bakom som jagar, men att jaga själv är inte min grej. Jag orkar helt enkelt inte. Jag får ett obehagligt tryck över bröstet och tar ett beslut. Jag stoppar Staffan och säger ”Vill du komma trea så får du jaga Kockum, för mig är inte det viktigt. Jag är så nöjd med hur vi har gjort loppet tillsammans så här långt. Jag är okej med att du drar. Jag klarar mig”

”Vet du” säger Staffan ”Jag är sjukt taggad på att kuta på, men du har dragit mig när jag varit låg på natten och jag lämnar inte dig. Det kanske är det smartaste att bara vi kör vår grej.”

Vi visste båda att vi var tvungna att kuta på ordentligt för att klara fyrtiofemnågonting, men just nu kvittade det. Våra kroppar hade tagit oss så här långt, vi var ett team, vi skulle i mål och vi var vid gott mod. Vi ömsom sprang, ömsom promenerade och var hela tiden peppande och glada.

Då infinner sig lugnet

Glad markering. Vi sprang inte fel en enda gång på 246 kilometer. Bara det är en seger i sig. Foto: privat

Våra pannlampor har dött och vi får förlita oss på mörkerseendet och de asfalterade gångvägarna från Skryllegården mot Lund. Solen stiger långsamt upp, det bleka morgonljuset visar oss vägen och vi känner oss lugna. På Facebook hade vi läst att Lena låg en mil bakom oss och att vi inte var direkt hotade. Vi tog det lugnt och vi tog det gemensamt. Fötterna och kroppen var oförskämt fräsha, för mig var det mer ett trött huvud och såsiga tankar, och för Staffan ömma fossingar, men inte trasiga fötter som förra året. Vi går när vi känner för det, stannar upp och fotar markeringar i marken, skrattar lite. Staffan hittar en hundralapp och vi traskar vidare. Klockan har passerat 45 timmar och vi är bara… vi bara är. Vi är. Det är stort nog.

Mot mål

Vi småjoggar och ser till att vara löpande in mot målområdet vid hotell Lundia. En bit innan står Jan-Erik och välkomnar, och vid mållinjen står Magnus och Martin. Vi kutar in och är så lyckliga och glada – men ingen av oss gråter som förra året. Det är mer en känsla av ”Fasiken – det här kan vi och det här har vi gjort tillsammans. Tack för fantastiska 46 timmar och 21 minutrar.

Missar målet med 22 minuter

Glada, nöjda och tillfreds i mål. 46:21 lyder den nya tiden. Foto: Jan-Erik Ramström

Det är helt okej. Jag kommer att fylla 46 nästa år och det känns grymt att ha persat med 3 timmar. Det känns grymt att ha litat på magkänslan, litat på hjärtat och sett hur min kropp och knopp samarbetat under loppet. Det är grymt hur jag och Staffan återigen har sprungit utan hårda ord, bara med pepp och positiv attityd. Det är löparglädje. Det är att vara. Att finnas till. Att helt och hållet bara göra det man älskar.

Här har Charlotta Svalander fångat min ultrakärlek.

Jag kan inte med ord beskriva hur harmonisk jag blir i själen av det vackra loppet. Hur jag tappar tid och rum och bara är ett med naturen, möter mig själv själsligt, möter Staffan i hans upp- och nedgångar, hur jag tar och ger. Hur jag lever. Hur jag är lugnet själv. Energi. Glädje. Löparkärlek.

Jag är ultra.