Den här helgen har jag varit i Skåneland igen. Denna gång för att vara support åt Staffan som skulle springa sitt tredje Trans Scania. Jag har bockat av tre Trans Scania i löparskor och minns stora delar av banan.
Beskrivningar som Elins backe, Norra Europas största myrstack, Stenen vid Heinge ängar, rutschkanan, den ilskna tjuren, sankmarken vid björnbärsriset och felspringningarna vid golfbanan slängs ut av löparna och alla nickar samstämmigt. Har du sprungit Trans Scania kopplar du platserna till känslor och tillstånd.
Bakdelen på en ko. Bättre än ett horn i sidan. Foto: privat
Tillstånden är allt ifrån glada, pigga och springandes till helt slutkörda, slitna och trötta. Kroppen blir mer och mer din fiende och ju längre du håller på desto större påverkan på fötter och trötthet. Du mår illa och vill inte äta, men det enda sättet att bli av med illamåendet är att få i dig energi.
På vägen från Lund till Haväng stöter du på problem som du måste lösa. In och ut ur kohagar, blåsor på tårna, ösregn, värme och sol. Kanske står ett vildsvin på stigen och något annat djur kan ha ätit upp pizzan du gömt på en sten under en buske för att ha på tillbakavägen.
Ja, för du ska tillbaka. Samma sträcka.
Staffan höll hela vägen enligt plan. Att springa andra natten helt själv är en sjukt stor bedrift. Du är trött och somnar gåendes eller sittandes på en sten, du går vilse och du har ont i fötterna. Du är inte sugen på någonting och det tar en halvtimme att dricka en deciliter blåbärssoppa.
Staffan är klar vid ett depåstopp och Stefan sitter och fixar fötterna i Lövestad. Foto: privat
Jag som bara deltagit löpandes fick en utmaning med bilen. Jag kollade på karta och rutt och gensköt Staffan så ofta jag kunde efter de första tre timmarna. Jag levererade hamburgertallrik, fyllde på ryggsäcken med vatten, resorb och guldnougat samt gav honom pepp. Pizzaleverans, pannkaksfix och bananinköp måste tajtas, på Skånes landsbygd finns inga gallerior som har öppet till 23. När lilltån havererade pratade jag honom ur smärtan genom att fråga ”Hur illa är tån? Kommer du att få men, eller är det en blåsa”. Han konstaterade att det var en stor vätskefylld blåsa som smärtade, men inte var värd att bryta för. Att vara ensam utan annan input är inte lätt. Men han grejade det! Ibland sprang han i sällskap med andra och ibland pinnade han på själv.
Framåt. Alltid framåt. Varje steg räknas. Foto: privat
Regnet gjorde gräs och mark blött så att fötterna tog stryk. Jag visste att han hade ont för han haltade. Det var inte så mycket gnäll utan han var hela tiden fokuserad på att ta sig vidare. Framåt-framåt-framåt.
Två dagar och två nätter senare sprang han in framför hotell Lundia i Lund och tog emot sin finisher t-shirt. 48 härliga timmar för att ta sig till den vackra stranden vid Haväng, njuta väder och springa tillbaka.
Den bästa känslan – få tröjan i mål! Foto: privat
Leave a Reply