Nu var det alltså bara att ta sig i mål. Jag ville ju så gärna ha en målgång till min statistik, men det gäller ju att leverera. Målgångar kommer inte gratis. Maria var till stor hjälp hela tiden med att hålla fokus och sätta mål. Hon ville att vi skulle in före klockan 10 på söndag förmiddag vilket passade mig väl då jag ville in under 50 timmar.
Hursomhelst blev det lätt att ta sig fram den andra dagen. Efter möten med fancluben och pejsern i kohagen, och all härlig energi från Stefan vid våra depåer ville jag bara snabbt att det skulle bli natt igen. Jag hade fortfarande problem med andningen och astma, vilket gjorde det svårt att springa. Jag klarade bara några hundra meter åt gången, sedan fick jag gå.
Detta innebar att mina fötter började värka och göra ont. Vristerna kändes ömma och fotsulorna brände.
Kylan
In mot den andra natten började kylan krypa in under skinnet ordentligt. Den fuktiga luften gjorde att jag frös något fruktansvärt när jag inte kunde springa. Som den stilikon man är i ultra hade jag bylsat på mig en merinoulltröja, dunväst och vindtät jacka över. Till det en buff och en varm mössa samt att jag hade luvan på jackan uppfälld. Trots detta så letade sig isiga vindar in i nacken. Jag blev tvungen att ringa Stefan och be honom komma till Floenvägen som låg 3 km tidigare än vår tilltänkta mötesplats. Att spänna sig och frysa tog så mycket energi att jag blev supertrött. Jag satte på mig dunjacka och varmare skalplagg, allt i olika färger och försökte sova en snutt i bilen. Det blev nog en 7-10 minuter innan jag slängde mig ut i mörkret och fokuserade på att komma så långt som möjligt tills jag skulle träffa Maria igen. De nya varmare kläderna gjorde mitt äventyr mycket behagligare.
Öva på mörkrädsla
Jag är inte mörkrädd (som barn var jag skitskraj, men hade världens bästa farmor som körde en KBT session med mig så lyckligt att jag inte är rädd för nästan någonting längre). Men jag tänkte att jag skulle se om jag kunde frammana lite rädsla, så när mörkret började falla och jag hade några timmar själv i skogen innan jag skulle träffa Maria så laddade jag ner en kriminalroman med inte mindre än fyra blodiga mord. Jag hann lyssna klart på boken innan jag mötte mitt nattsällskap men rädslan uteblev. Däremot var Maria på sin vakt när vi sprang i skogen och såg både vildsvin, hjort och rådjur. Men är det något jag lärt mig så är det att kolla in situationen innan man anammar sin rädsla. Är alla vildsvin till vänster om stigen och inga små kultingar till höger räcker det med att sjunga Beatles. Maria sjöng vackert och jag kraxade ackompanjerande med mina trasiga stämband från den kyligt kalla luften. Mina lungor var dessutom slemfyllda och jag hostade fult.
En nerpissad stilikon
Att vara ute och lågintensivröra på sig gör att man hamnar i ketos. Jag tyckte dessutom att jag behövde kissa ovanligt mycket (eller så var det för att det var kallt och obehagligt som det kändes extra). Kroppen börjar lukta ammoniak och en fuktig löparrygga är ingen doftupplevelse direkt. Jag kände mig som en nerpissad kärring, lite småäcklig och undrade om jag någonsin skulle kunna känna mig ren igen? För att få bort fokus på mig själv och mitt springa-och-skvätta-i-buskarna börjar jag tänka på resten av turen. På målet, på duschen och på att få sova i bilen hela vägen hem till Stockholm med hår doftande av schampo, och ett babianarsle som i alla fall fått tvättats ordentligt.
Vackra, härliga Trans Scania
Folk brukar säga att Skåne är platt. I beg to differ. Jag hade 3417 meter uppför och 3376 meter nerför. Dessutom är det så mycket terräng och skog (jaja, förutom när det stormar för då befinner man sig förstås på en raksträcka utan något skydd och bara långa vidder och åkrar runt sig). Hursomhelst. Bra att min Frontrunner Maria fick testa båda sina terrängskor. Hon sällskapade mig i lufs, jogg och gång i inte mindre än 11-12 mil! Om jag är tacksam? Men hon meddelade att hennes Trailkvot är gjord för 2023. Point taken. Jag försöker att underlätta sista gryningen som går långsamt med att visualisera den resterande biten.
Jag guidar Maria visuellt genom sommarens lopp och berättar om de fina björnbärssnåren och badmöjligheterna vid Dalby Stenbrott. Det är helt annorlunda i mörker och vinterväder. När vi passerar det sistnämnda guidar jag henne mentalt ”Nu ska vi genom bokskogen mot Skrylle, det kommer att finnas två vägar och vi ska ta den långa delen. När vi kommer till en enorm uppförsbacke som känns som en mil, så är vi nära motionsspåren och Skrylle. Där finns det toaletter och möjlighet att fylla på vatten”. Därifrån tar vi oss via fiskeodlingen mot kyrkan där jag brukar få energi, sen är det bara 7 kilometer till mål!”
Fötterna gjorde nu så ont att det kändes som att jag sprang på benpiporna. Eller gick. För det blev inte så mycket springa trots att mitt huvud ville. När vi kommer bort till Hardeberga Kyrka ser jag vår bil och Stefan möter oss genom att poppa en flaska bubbel. Den är med smak av rabarber och alkoholfri. Det kändes festligt och vi visste alla att målet nu var nära och att jag hade gott om tid till cut off, lite sämre med tid för att hinna före 10:00 som var Marias mål för mig. Efter pausen satte vi fart så gott det gick.
Jag var trött och långsam och hade ont. Maria lät mig inte få utrymme att klaga genom att peppa mig framåt, springa nerför, kolla på utsikten mot Lund. Meter blev till kilometer och när ca 3 km återstår möter Henrik Kockum upp (slutfört TS 10 gånger) med flickvän Malin och en orange pil för att visa mig vägen till mål. Jag är ju ökänd för att springa fel.
Nu känns det som att jag ska fastna med benpiporna mellan kullerstenarna genom Lund, så ont gör fötterna.
Jag vet ju att jag kommer att komma i mål. Men jag lider mer och har ondare än på sommarvarianten av loppet. Jag är så tacksam och säker, jag bara joggar bredvid Maria och försöker tänka bort smärtan.
Hela välkomstkommitten är i målfållan. Det är Evelina och Ville med konfetti, det är Tävlingsledningen från Scania Road Runners och några fler som hejar.
ALDRIG MER!
När jag väl får stanna vill jag bara gråta. Jag utbrister ”Det här gör jag aldrig mer!” mina vrister skriker och jag har svårt att ta mig någonstans att luta mig emot. Lycklig tar jag emot min tröja som få personer har, nämligen den vita Trans Scania Finisher Winter Edition varianten som nu utdelats till tio personer.
Redan i bilen hem funderade på hur jag skulle kunna förbättra min resa över Skåne i löparskor. Det där ”Aldrig mer” ändrades snabbt till ”Nu vet jag att jag har en chans på 45 timmar på sommarvarianten där jag slipper astman”. Om jag ska springa i augusti? Det får löparguden avgöra då jag står på reservlistan.
Tack till
- Stefan. Min ständige följeslagare och support. Du är bäst.
- Maria. Jag saknar ord för din hjälp. Låt oss ta ett glas champagne över saken.
- Petra. All grundträning och ventilering. Du gör mig till en Evighetsmaskin.
- Mibesjös. Ni är förevigt VIP i min fanclub.
- Blogläsare och Instagramföljare. Tack tack tack som fan för all pepp ni ger!
- Mina barn Alex och Elin. Ert passivt aggressiva hejande (om ni har tid). För alltid där. För alltid älskade.
Leave a Reply