Fylld av energi från köttebullemiddagen som Kalle bjöd på, och glad i hågen glömmer jag att värmen bonkar mig snabbt. Efter 24 mil fungerar inte riktigt kroppen och tankarna som man önskar eller tror. Allt är mer påtagligt. Blir man kissnödig behöver man gå direkt, blir jag trött vill jag sova på en gång, och ena sekunden känner jag mig mätt och belåten för att i nästa stund vara sjukt hungrig. Det finns inga gränsland, det finns ingen in-och utfasningskänsla fysiskt. Behoven är direkta och det är här jag måste använda mitt pannben och mitt förnuft.
Det är lördag eftermiddag och matchen mellan Sverige och England ska spelas. I Karlskoga bjuds det på storbildsTV utomhus. Jag springer/går längs svenska landsvägar och tänker hur många som i denna stund sitter bänkade. Värmen slår hårt igen och jag blir trött. Jag tar mig 10 kilometer till Villingsberg och ”Lake Lodge”. Jag köper en bägare med tre stora kulor glass och betalar bara typ 30 kronor. Jag svalkas av och tar mig vidare en bit. Efter några kilometer hittar jag en rastplats som jag lägger mig och sover på.
Ulrika finns hela tiden tillgänglig för mig. Jag är tacksam och det känns tryggt. Samtidigt stressar det mig att någon kanske väntar, men jag jobbar bort de tankarna och låter nu kroppen och dess behov styra. Skalman ska sova. Vid rastplatsen sitter några familjer och äter matsäck, de tittar förundrat på mig när jag tar upp min stora röda bivibag och kryper ner i den. Jag bryr mig föga, lägger mig med benen upp på en bänk och sover 30 minuter. Jag har långt kvar till Kristinehamn och jag är inställd på sushi i Karlskoga.
Barnens skräck – den stora, röda jätteamöban.
Jag pinnar vidare när Sverige torskat mot England. Värmen ligger som ett lock över skogsvägar med träd, ingen svalka från någon vind. Ett steg i taget. Mot Karlskoga. Jag blir hungrig. I takt med minskad energi går även humöret ner. Jag tillåter mig känna de jobbiga känslorna. Jag välkomnar dem. Är tacksam för det spectra av olike upplevelser jag får av äventyret. Jag försöker fungera och planera – telefonen måste laddas, likaså garmin. Alla funktioner utom sms är boretkopplade för att spara batteri. Av en händelse öppnar jag messenger och ser att Ulrika undrar vart jag är, det visar sig att hon bara är några hundra meter från mig – hon ansluter och pejsar mig en stund. Jag uppskattar sällskapet men är inte så social. Har bara sushi i sikte.
Jag ber henne ordna något för mig men minns inte riktigt vad det är. Hon springer tillbaka till sin bil och letar upp mig inne i Karlskoga. Då har jag hunnit leta upp en sushirestaurang, dricka kall cola, ladda telefonen och få tillbaka humöret. Jag är gråtfärdig av lycka när Ulrika ansluter och slänger ner en ”korv” risgrynsgröt i min ryggsäck. Jag har ny motivation och känner mig stärkt. Stark av maten. Stark av tryggheten från Ulrika. Stark i min vilja att ta mig vidare.
Det är nu som benen känns lätta igen. Bortblåst är den stumma känslan i låren. De ömma fötterna är inte längre lika ömma. Jag är nästan halvvägs och det är nu min planerade support ska kicka in – i Kristinehamn väntar Stina. Vi har träffats via sociala medier och känner inte varandra så bra. Det är en chansning, men jag har gjort ett medvetet val för att jag vill ta fram mitt bästa jag, att vara på topp, upp på tå och använda pannbenet att ta fram det positiva tankarna istället för att tillåta mig att bryta ihop.
Mellan Karlskoga och Kristinehamn är det 27km. Mest skogsväg. Min första önskan till supporten är att få pejsning. Jag ber henne springa från Kristinehamn längs med GPS-spåret för att möta mig, på så sätt blir jag sporrad av att ta mig så snabbt fram som möjligt. Jag vill dra nytta av kvällssvalkan.
De första kilometrarna går snabbt för mig. Skickar tacksamma tankar till Ulrika och kommer för alltid att minnas en glass hon levererat i hettan. En Magnum jordgubb som kroppen skrek efter. Jag springer längs med långa utförsrakor och in i skogen. Den är magisk. Jag är pigg . Efter ett tag kommer jag till obanad terräng. Jag är glad att jag är bland de sista i startfältet så någon sorts ”stig” eller vägledning finns i buskaget.
I ruffen några meter från E18.
Min vanligtivis stora ormrädsla läggs åt sidan. Målet är att ta mig igenom terrängen. Det går långsamt och jag är helt ensam i mörkret. Jag hade behövt machete på sina håll. Jag skrattar åt det komiska i att klättra över stora vattenrör med en kropp som redan sprunkigt över 26 mil (enligt tävlings-rutten, men med bonuskilometer för mitt lokalsinnes skull). Sly och gräs når mig till midjan, jag fokuserar på att sätta varje fot rätt för att inte stuka mig eller hamna i träsk. Det går förvånansvärt bra i första slyfältet. I det andra börjar det bli riktigt jobbigt. En magisk John Bauer liknande skog bjuder på skön löpning mellan slyt.
I den andra igenvuxna vägen av sly går jag nära stängslet för att inte villa bort mig. Energin jag tidigare haft börjar ta slut och jag undrar om jag kommer att missa Stina. Det blir mörkare och jag ropar försiktigt rätt ut i vildmarken ”Stina?” men inget hörs. Jag kämpar mig framåt, steg efter steg. Jag kan inte stanna för då tror jag att ormar ska ringla längs mina fötter så jag går och går och går. Det känns som en evighet och jag orkar inte ta upp mobilen och gps-en, vill bara möta Stina för att nå ett delmål på etappen. Jag ropar då och då. Tar mig vidare i nattens sken och känner mig som GI Jane. Jag är övertygad om min storhet, men känner mig som den minsta i världen. Kommer någon hitta mig om jag dör här?
Ut kommer jag från slyn, möts av en vacker skog där solen har färgat marken orange underifrån när den kämpar för att inte gå ner. Jag är ett med naturen. Ett med min kropp. Helt fri och lycklig. Jag är halvvägs till Kristinehamn. Jag är. Min pannlampa börjar fladdra vilket tyder på låg batterinivå. Mörkret faller och min pannlampa är oroväckande svag. Inte vill jag bli ensam i en mörk skog.
Leave a Reply