TEC. Täby Extreme Challenge. En tävling jag deltagit i sedan starten för 7(?) år sedan. Det började med ett nattpass som funktionär i matdepån, fortsatte i deltagande (3 gånger) och sedan varit med i föreningens styrelse och utsetts till Matkommandoran.
I år fanns distanserna 200 miles, 100 miles och 50 miles, vilket motsvarar 322 kilometer (32 mil!!), 161 kilometer och 80,5 kilometer. Drygt 150 kom till start varav tre var mina adepter. Lisa skulle testa 100 miles för första gången, Anders skulle drämma till med andra hundramajlsaren i år och Kim tog 50 miles för andra gången. Alla tre med olika nervositeter… eller njae, det enda Anders var nervös över var att det skulle regna. Och OM det regnade…
Tre dygn av mitt liv
Matkommandoran i högsta hugg med plasthandskar, tejp och sopsäckar. Foto: Daniel Becker
Hur är det att vara ansvarig för matkontrollen för 160 personer (inklusive funktionärer)?
Fredagen var ledig från mitt vanliga jobb i IT-branschen. Jag startade dock arbetet kvällstid redan på måndagen genom att gå igenom gamla inköpslistor, panikmessa David, få psykbryt för oro över för få funktionärer till att vara hur lugn som helst på torsdagkvällen.
I år fick vi en specialdeal med ICA Stop i Täby. Jag beställde all mat på nätet och åkte dit och hämtade upp alla backar (efter att ha lämnat av lite saker vid starten av 200 miles loppet som startar fredag 10:00). Förra året fyllde jag 7 kundvagnar i en butik och det tog x antal timmar. Nu gick det smidigare även om det blivit några små fel som snabbt korrigerades.
Efter lite bärande, roddande och mjölksyra i armarna var alla backar på plats i Ensta Krog. Torrvaror inne och kylvaror ute. I klubblokalen i Ensta finns varken kyl eller spis. Dessutom finns det inte tillräckligt med kräm i elen så att det räcker till både tidtagning, nattbelysning, mikrovågsugn och våra många vattenkokare. Propparna går stup i kvarten. Som tur är är det kallt ute så kylvarorna klarar sig bra. Förr om åren har jag ibland fått ha sakerna hemma hos mig på bästa sätt..
Det är fortfarande fredag…
200 miles löparna har egentligen första dygnet osupporterat från Tävlingen, men David och Jonas såg till att det fanns vatten och sportdryck att fylla på. Jag handlade råvaror och åkte hem och lagade kycklinggryta och ris, fixade vegetariskt alternativ med tomatsås, basilika och kikärtor. Jag passade även på att koka 90 ägg, 4 kg torrvara pasta och steka pannkakor till Kim (jag är extramamsen). Mitt mellan anrättningarna hämtar jag upp Lisa på Centralstationen som kom med tåget från Strömstad, men först hinner jag steka en omelett som jag äter på stående fot. Glömde bort mig själv i allt fixeri för andra.
Lisa hjälper mig att plocka i ordning all mat, jag fixar en egen ryggsäck med MIN mat för helgen och tar med min träningsväska (om jag skulle pejsa (hjälpspringa) med någon tävlande). Vi kommer till Täby vid 19:30. Jag möter upp Anders och hans bror Martin som också ska springa TEC 100 Miles. Vi pratar lite och det finns inga frågetecken inför loppet. Jag åker till 200 mileslöparna vid 21-tiden och ger dem varm mat. Därefter får jag kortslutning och tror att jag glömt min egen mat hemma i stan. Jag hoppar in i bilen, tar ett samtal med adept Kim och kommer hem vid 22:30…där jag inser att min mat ligger i bagaget i bilen. Jag vänder tillbaka och checkar in på hotellet i Täby. 23:45 släcker jag lampan för att vakna sex timmar senare.
Trött.
Trött redan på lördag morgon efter all fysisk aktivitet, kringflängande och allt för mycket tankverksamhet. Jag har efterlyst extra funktionärer på lördag morgon klockan 8, och på plats står min gamla skolkamrat och basketlagskamrats syster Annika och väntar på att få hjälpa till. Hon är fantastisk och sätter fart på att vispa i ordning Perpetuem (näringsdryck), fixar sportdryck och vatten. Slangen ligger utanför och vi har hinkar och borr med färgblandningsmunstycke att tillgå. Det är kladdigt, klumpigt och tar tid.
Annika måttar och fixar energidryck. Foto: privat
Nu kickar adrenalinet till och vi är igång. Allt ska förberedas för arbete som sträcker sig till 16:00 på söndagen. Bortblåst är tröttheten och in kickar projektledaren. Jag styr och ställer, fixar och flyttar på saker. Ser till att allt syns bra, är tillgängligt och att vi ska kunna arbeta smidigt och effektivt de kommande 32 timmarna. Annika är en stjärna! Hon tar för sig och bara kör. Efter 60 liters närings- och sportdryckeblandning tar hon tag i att breda smörgåsar. Jobbet är igång. Vi skapar energi. Löparna börjar strömma in och hämta sina chip och nummerlappar.
Pigg
Jag är i mitt näst rätta element (efter att springa). Jag får SKAPA saker, saker som kommer att göra skillnad. Alla som ansluter som funktionärer är fantastiska. Självgående och underbara. Jag kan släppa mitt kontrollbehov (nästan… för jag slänger ur mig ”töm sopsäckarna” och domderar en del ändå..) och ju mer jag gör och ser, desto mer energi får jag. I våra lådor med prylar ligger mina gamla instruktioner där jag har instruktioner till funktionärerna om mat som alltid ska finnas på bordet, samt VAD vår uppgift egentligen är. Att se till att löparna får energi, pepp och ger sig ut på nästa varv. Vi ska avhjälpa illamående och dåliga tankar, trösta ledsna och se till att fokusförflytta från trötta ben och blödande skavsår. Vi ska vara positiva och energigivande. Taggade i kontrollen ser vi hur starten går klockan 10:00 – nu har 200 Mileslöparna sprungit 24 timmar och det är dags för 100 miles och 50 miles löparna att ge sig iväg. Jag har kramat och lyckönskat de jag känner. Fått instruktioner från 5 olika personer om hur jag ska sköta deras påfyllning av flaskor. Vi är på gång. Nu har vi ungefär en timme på oss på att fylla varvningsbordet…
Starten för 50- och 100 miles. Foto: privat
Sådärja. Ett mission. 30 timmar där vi ska hålla löparna på banan. Allt kan hända. Varvet mäter drygt 11 kilometer och alla vill i mål på sina distanser.
Leave a Reply