Just nu har jag en tuff jobbperiod. Jag älskar mitt jobb och dessa peakar. De två stor evenemang som jag råddar tillsammans med Linnéa har nu bara ett kvar. Igår genomförde vi det första, och det gick över förväntan. Idag är det lite som dagen efter ett marathon, jag är trött och slut. Precis som inför lopp så påverkas sömnen. Jag har vaknat mitt i natten och kommit på att någon logotype saknas på en skylt, eller vaknat supertidigt på morgonen för att känna att tiden inte räcker till och att deadlines närmar sig. Igår var vi igång från 06:00 på morgonen, närvarande och redo varje minut med tight körschema. Tröttheten efteråt ger bomullsliknande känsla i hjärnan.

Den viktiga sömnen

På något vis är jag samtidigt avtrubbad. Just nu genomför jag. Jag äter, sover, jobbar och petar in träning. Och sömnen – den är helkonstig. Jag sover prick 6 timmar och vaknar. Då känner jag mig utvilad. Har testat att gå upp då och påbörja dagen, men håller ungefär fram till 15. Istället läser jag böcker en timme och somnar sedan om. Jag hoppas verkligen att detta är ett jag-har-mycket-att-göra-på-jobbet-samtidigt-som-jag-separerar och inte ett ålderstecken (hjäääälp! Tänk om jag ska upp varje morgon klockan 5 och dricka kaffe-på-bit och lösa korsord!). Jag har ju alltid varit så stolt över att kunna sova riktigt bra. Det är ju under djupsömnen som vi skapar återväxten av det vi brutit ned. Och Evighetsmaskinen är inte färdigbyggd.