Det som jag trodde skulle bli min promenadseger svischade förbi mig vid 18 km. Underskatta aldrig din konkurrens. Jag var så lugn inombords att jag skulle få plocka hem guldmedaljen i Släktfejden att jag aldrig tvivlade.
Innan start. Svärson Adam, Jag, Dotter Elin, Kompis Ulrika och intet ont anande svensexebrorsan Fredrik. Foto: privat
Mina tre största hot var nämligen tillintetgjorda redan innan. Bror Daniel skulle flytta. Bror Fredrik var övertaggad, anmäld, ombytt och hade ingen aning om att hans lopp bara skulle bli 4 km, sedan skulle han nämligen plockas av för dopingkontroll och vidare, intet ont anande, på sin egen svensexa. Min son Alex som nog är snabbast och mest vältränad just nu skulle ju på Svansexan.
Då återstod alltså jag, min dotter Elin och hennes pojkvän Adam. Elin har bara sprungit ett långpass på 13 km, och Adam bara spelat hockey med noll löpträning. Elin var supernervös och jag var helt säker på att de skulle krokna båda två vid 17 km.
Tappade försprånget för lite hångel
Foto: Henrik Pehrson
Lite kaxigt erbjöd jag mig att värma upp försat milen med Elin och Adam. Vi skulle ta det lugnt så att de orkade hela vägen. Själv ville jag få ett skönt långpass och återta en fin känsla för loppet efter förra årets Meltdown. Elin och Adam var oroväckande pigga, men jag förlitade på min tanke om att de skulle ha det jobbigt efter 17 km. Jag låg lite före dem och drog jämna kilometer hela första varvet. När vi passerat 11 km såg jag Kalle i publiken. När han springer lopp står jag alltid och delar ut energikramar, så jag vrålade att han nog fick ge en tillbaka. Vilket han gjorde. Jag väntade in att han skulle ta sig fram och hinna krama om. Elin och Adam försvann iväg. Jag såg hela tiden hennes långa hästsvans kanske 100 meter fram. Jag lade mig på tryggt avstånd bakom men orkade inte springa ikapp just då.
Solen strålade och jag hade nog behövt keps egentligen. Uppvätskandet av kroppen var bra och jag fyllde på vid alla stationer. Jag sprang inte för snabbt och inte för långsamt, hann kolla in omgivningarna, svara på alla hejarrop, prata med folk i loppet och njuta.
Den magiska tröttgränsen
Trött Adam och strålande Elin. Foto: privat
När vi närmade oss 17 km kom jag mycket riktigt närmare Elin och Adam. Innan vi passerade 18 kilometersskylten var jag ifatt. Adam undrade varför han hade så ont i höfterna… ”För att du inte löptränat och precis har sprungit 18 km på asfalt” svarade jag bara. Han undrade vad han skulle göra. ”Ta dig i mål!”. Min kropp kändes stark, fast med något stumma ben. Jag visste att jag skulle hålla avstånd till Adam. Elin vänder sig om och gör några skutt…
I was born to do this!
…utbrister hon! ”Mamma, jag är så himla pigg!”. Och det var hon. Hela hon strålade och jag blev varm i hela hjärtat. Hon var piggare än mig och jag bara ropade ”Spring Elin! Spring!”. Hon vände sig om och undrade om jag lurade henne nu och tänkte kuta om henne innan mål. Jag lovade dyrt och heligt att jag inte skulle det.
Vi hade bara några få kilometer kvar. I målet stod som vanligt pappa och grillade hamburgare åt oss alla.
Samtliga resultat i släktfejden och de olika distanserna
Halvmaran
- Elin Thomsen 1:51:54
- Mia Thomsen 1:53:07
- Adam Wahlkvist 1:54:33
WO: Fredrik Zachrisson (svensexad), Alex Thomsen (svensexedeltagare) och Daniel Eriksson (flyttade)
Tiokilometaren
- Louise Saxholm 1:01:54
WO: Emma Eriksson som njöt i Grythyttan
Knatteloppet 1 km
- Hugo Saxholm, 8 år, 4:46 (topp 10 i sin åldersklass)
- Alice Saxholm, 6 år, 6:07
- Märta Saxholm, 3 år, 9:36 (1:a i sin åldersklass)
Hugo och Alice med nya personbästa, glass, bulle och medaljer. Foto: privat
Leave a Reply