Johans höga stämma ljuder i Lilljanskogen. Upp. Ner. Upp. Ner. Upp. Ner. Vi är ett tjugotal personer i den lite tuffare träningsgruppen och vi gör armhävningar på kommando. Vi har precis bytt övning från plankan, situps och en lång uppvärmning med boxning där vi på kommando skulle NER (armhävning), UPP (upphopp) eller SPRING (kuta upp och runda björken) varvat med sparring mot en annan.
Jag känner hur mina axlar är trötta och det är lång tid kvar av passet. Vi förflyttar oss upp mot löpspåret och blir indelade i grupper om 3. Nya direktiv – dra en person mellan lyktstolparna, byt därefter person som ska dras eller släpa.
Det är just nu jag inte tänker – bara gör. Jag låter instruktionen nå hjärnan, låter kroppen utföra uppgiften och lägger ingen värdering eller ifrågasätter. Jag bara gör. Och det känns grymt att kropparna runt mig gör likadant. Alla samtidigt. Unisont. Som en enda stor enhet. Bortblåst är kontrollbehov vilket är nyttigt och borde testas av fler.
Under ett militärträningspass har du ingen aning om vad som väntar. Bara att det blir tufft om du väljer den tuffa gruppen.
Efter att ha transporterat och transporterats ett stort antal lyktstolpar är det dags att leka i backen. Två och två. Upp 3 gånger var -först puttandes polaren, sedan med polaren på ryggen och varför inte avsluta med att gå skottkärra? Benen darrar av mjölksyra. Jag hinner tänka att jag blir stark.
Däremellan nedjogg, plankan och en och annan jägarvila. Gruppen är disciplinerad och lugn. Alla ska klara uppgiften, alla får pepp. Nu försvinner tiden rätt snabbt. Dags att ta sig tillbaka. Löpandes? Nej, genom att dra varandra igen. Mina skosulor är det inte mycket kvar av…
75 minuter senare är jag levande igen. Tröttheten från dagens jobb är som bortblåst. Kroppen har fått sitt, både fysiskt och mentalt. Jag lägger ännu ett tufft NMT-pass till statistiken och är nöjd. Skitnöjd.
Leave a Reply