Efter att ha kört backteknik, hälsat på en kompis och hunnit vara Tomte för en drös härliga ungar så flydde jag igår stan för att hitta lugnet i en stuga i skogen. Egentligen skulle vi ut och springa nattpass med pannlampa men mitt sällskap hade lyckats springa vilse på Sörmlandsleden och samlat ihop en dryg mara i terräng så vi beslöt oss för att ytterligare mörka äventyr fick vara.
Lugnt och långt från stan. Inte ett ljud. Inte en tanke på julklappar, rim eller trängsel.
Istället blev det sovmorgon och sedan utforskning av nya marker. En bitande decemberkyla bjöd på klarblå himmel och en blek sol som gjorde sina tappra försök att värma upp det frostiga gräset. Vi sprang genom skogen och upp på ett berg med vidunderlig utsikt och en tystnad så bedövande att själen började nynna. En härlig känsla att trippa genom skogen och bara fundera på vart man ska sätta ned foten nästa gång. Lite i bakhuvudet snurrar tankar om tacksamhet om det fina i livet, att det alltid finns en möjlighet att påverka sin situation och att välja vilka man umgås med – människor som ger bra energier och är intresserade av att ställa frågor som får en att tänka i nya banor. Sådär på riktigt och inte en fejkad fasad.
Vi hittade ett alldeles nymålat spår som vi följde en bit innan vi vek av och lät magarnas kurrande föra oss hemåt till den lilla stugan. Jag var lite låg på energi och frös lite om händerna. Väl i stugan fyllde vi på med äggröra med ost och varm morotssoppa som blivit över från igår. Själen var redan varm och efter en stund var även händerna tillbaka i normalläge. Nya marker, nya tankar och nya upplevelser. 12 utforskande kilometer på många nivåer.
Alltid spännande med nya, outforskade stigar och leder. 🙂
Eller hur! Och tiden flyger iväg i nya marker.
Lycka är vackra stunder med vackra människor. 🙂
Det skriver jag under på Mickis 🙂