Jag kan idag presentera ett blogginlägg från en klubbkamrat Sofia, det är alltid lika roligt att höra vad löpning är för andra – och för Sofia är det mycket glädje! Varsågoda – ett gästblogginlägg!
Sofia (till vänster) med löparvännen Johanna efter målgången på Helsingborg marathon i september. Foto: privat
Ibland när jag träffar människor jag inte träffat på länge, men som följer mina uppdateringar på facebook och instagram, så säger de ”Jaha, och du springer och springer”. Och jo, det är väl sant, även om allt är relativt och jag tycker att jag gör många andra saker också, så verkar det där med löpningen vara nåt som fastnar hos folk. Kanske provocerar det, kanske inspirerar det. Jag vet inte. Men det fastnar.
Jag heter Sofia, jag är 38 år och det här med att ”springa och springa” har jag gjort i ungefär fem år. Då anmälde jag mig till Göteborgsvarvet och hittade löparklubben IF Linnéa på Södermalm. Ibland får jag också frågan varför jag springer. Eller kanske varför jag springer marathon, varför så långt? Varför kan jag inte bara gå ut och jogga några kilometer för att må bättre? Måste det vara så extremt? Den sista tiden har jag funderat på frågan och vad svaret är. För mig. Och jag tror att en del av svaret är att det här med att ”springa och springa” gör mig bättre på att leva. Jag tänker att löpningen på många sätt är en väldigt fysisk metafor för att leva. En metafor som gör att man kan lära sig många saker om sig själv och vad man behöver i livet. I ett marathon ryms alla livets känslor i komprimerad form. Först, den barnsliga, fysiska glädjen i att kunna röra sig, springa, tävla (mot sig själv eller andra), euforin i att vara en del i något större, röra sig jämsides med många andra som har samma dröm och samma mål. Sen också tröttheten, smärtan, viljan att ge upp när det inte känns eller går som man hoppats. Alla som sprungit ett marathon vet att man måste skaffa sig strategier för att hantera allt det där. Vad behöver jag när det är som tyngst? Mat? Vänner? Vad motiverar mig att inte ge upp. Och ibland måste man ge upp, för att förutsättningarna inte fanns just då, och då lär man sig hantera besvikelsen, och komma igen.
För ett år sen var jag på väg till en torsdagsträning med IF Linnéa. Det var november, mörkt, och både kroppen kändes som sirap och huvudet var inte alls med. Trots ett favoritpass, vid vattnet nedanför Tanto, så ville kroppen aldrig riktigt vakna. Jag var trött och stressad och många saker i livet var rätt tufft. I sådana lägen brukar löpningen hjälpa mig, det brukar lossa och jag brukar kunna hitta känslor som glädje eller styrka trots att det verkat omöjligt innan. Men den här gången hände det bara inte. Och alla som varit i den situationen vet hur frustrerande det är. Efter två intervaller ville jag bara sluta. Det var så slitigt, min andhämtning var så tung, det fanns inget flyt, bara långsamma långsamma meter att försöka ta sig fram.
Mitt under den tredje intervallen märkte jag att det hände något. Hur jag fick mer syre när jag andades och hur det kändes lite lite lättare och gick lite lite fortare. Då upptäckte jag att det sprang en tjej precis bredvid mig, i samma steg, samma andhämtning, och tätt intill, så att våra armbågar nästan kändes fastklistrade. Det var som om jag istället för två fötter hade fyra, och istället för ett hjärta hade två. När vi närmar oss slutet på intervallen viskar hon bara – Nu kör vi! Sen hänger vi ihop resten av passet. Det lossade aldrig för mig. Min kropp ville fortfarande inte riktigt, men jag sprang fortare än jag trodde att jag kunde och jag orkade hela vägen.
Jag tror att det är i löpningen som det är i livet. Ibland räcker inte den egna orken, då behöver vi hitta andra människor som kan springa bredvid, som med sin närvaro kan hjälpa oss att ta oss framåt eller vidare. Ofta handlar det här med att vara medmänniska/medlöpare om något så enkelt, men ibland svårt, som att våga gå riktigt nära och stanna kvar. Då hittar den trötta ork, eller åtminstone ett sätt ta sig framåt.
Under de här fem åren som jag har ”sprungit och sprungit” har jag fått så många saker, jag har fått en starkare kropp, bättre självkännedom, ett redskap för att kanalisera frustration och stress, många endorfinrus, och jag har byggt ett starkare pannben. Jag har också fått nya vänner och lärt mig att om man springer ihop, långt, eller snabbt, om man hjälps åt att dra varandra i löparspåret, då tenderar man att dra och bära varandra också på andra sätt i livet.
Jag vet inte om det är så att vi som ”springer och springer” är bättre vänner, eller bättre på att leva. Men jag vill gärna tro det.
Leave a Reply