Vad hände på halvmaran?

I lördags var det dags för att springa halvmaran. Jag hade ingen ambition att vinna över brorsorna egentligen, kände mig lite sliten efter två veckors rätt intensiv träning och tänkte ta det som ett långpass (jomenvisst!). I vanliga fall älskar jag att vara med när Knatteloppet går och hänga med mina syskonbarn på plats. Men jag kom aldrig iväg. Trots att jag bor 10 minuter från start. Kände mig apatisk. Jag var urlakad. Och kall.

Ignorerade känslan och övade på Fighting Face innan loppet. Foto: privat

Kom fram strax efter Knatteloppet och ställde mig i kön för att hämta ut nummerlappen. Jag ville inte. Hela kroppen skrek ”spring inte!”. Men jag viftade bort det med att jag kanske ändå ville vinna över brorsorna trots att jag sagt tidigare att så inte var fallet. Kanske var det bara prestationsångest fast jag aldrig haft det förut.

Jag var lågmäld när jag träffade släkten. Lite illamående och yr när jag hörde att grabbarna tänkte öppna i 5-tempo. Skulle jag ens kunna hålla 6:30-fart? Jag låtsades som ingenting. Klumpen i bröstet växte men jag ignorerade den och hejade iväg dotter Elin, son Alex, brorsdotter Linnéa, guddotter Kajsa och resten av familjen som skulle springa 10 kilometer. Jag intalade mig själv att lufsa runt 2 mil kan jag göra vilken dag som helst. För så har det alltid varit. Jag kommer inte ihåg vem jag gick till starten med, men jag var inte ensam. Jag minns inte om jag värmde upp. Följande minns jag.

”Var det lila? Hade jag verkligen lila? Eller var det vitt och grönt jag hade förra året? Jag vet att det var något hängande.”

Jag vaknar upp i joggen efter 4 kilometer och undrar vad jag hade för blommor i balkonglådan förra året. Jag försöker låtsas att jag bara är ute och springer ett varv runt Kungsholmen. Efter ungefär 7 kilometer tänker jag att alla andra flåsar så högt. Kanske för att jag själv förmodligen springer för långsamt? Jag hade ingen aning om fart då jag inte hade någon klocka på mig. Jag kände att jag andades lätt och obehindrat för att i nästa minut få ett tryck över bröstkorgen och nästan bara toppandas. Så som jag känt två gånger tidigare, bägge gångerna då jag hade sorg. Jag kommer in mot varvningen men ser ingen i min familj, jag känner panik men vill inte kliva av. Bara ett varv kvar ju. Fortsätt Mia.

Jag passerar 10 kilometersmattan och tänker att jag alltid är bättre på långa distanser och har kanske chansen att öka lite så jag snabbare kommer i mål. Jag brukar ju plocka placeringar efter halva loppet. Jag känner hur min ländrygg börjar ömma. Hur det efter någon kilometer kryper ner till sätesmuskeln och vidare ner mot hamstring/baksida lår. Jag försöker hitta en rytm i andningen men vill bara gråta. Klumpen i halsen och trycket över bröstet återkommer vid ytterligare 3 tillfällen. Jag märker hur jag springer långsammare och långsammare och blir omsprungen av massor av löpare. Ingenting jag är van vid. Orkar inte hålla motivationen uppe. Kan inte öka. När jag kutat 15 kilometer tänker jag att det är lika bra att slutföra loppet, det är ju lika långt att traska så jag kan ju springa istället.

Jag kommer ihåg att jag ville springa med bra teknik i Fredhällsparken, men därefter kommer jag knappt ihåg vägen till målet. Jag passerar två tjejer i en nedförsbacke, men sedan tar kroppen slut. Det känns som jag cyklar i hög fart och någon sätter in en pinne i hjulet. Men på något sätt ”glider” jag vidare. Vid målrakan kommer de båda tjejerna ikapp mig men jag orkar inte öka, trots att hela familjen med tjoande, hejande syskonbarn hojtar ”Spurta! Spurta!”.

När jag väl stannat hade jag svårt att lyfta högerbenet. Jag fick slänga fram det med hjälp av höften. Tänkte hela tiden att någon nerv var i kläm. När jag kontaktade min naprapat skrev jag att det kändes som att lårbenet skulle gå av om jag knäckte ryggen rätt – som ett ben på en nygrillad kyckling. Att ryggen var trött och öm.

Hos naprapaten visade det sig att ingenting är i kläm. Ingenting är på väg att gå av – men kroppen är stressad och om jag inte vilar nu så kan en skada komma som ett brev på posten. Jag lyssnar. Jag vilar. Det var kramp i baksida lår, vader och sätesmuskel. Det gick att lossa på trycket med akupunktur och massage. Jag kunde lyfta ordentligt på fötterna efter behandlingen. Beordrad noll träning i minst en vecka. Jag lyder. Jag avbokar.

Mina ventiler och mina lugna rundor avbokade. Foto: privat

Egentligen är det mer intressant vad jag utsatte mig för tiden innan Halvmaran.

Jag brukar hantera stress bra och inte tappa fokus, men de senaste veckornas oförutsedda händelser fick bägaren att rinna över. Oavsett om det är roliga saker som petats in och i normala fall inte skulle vara konstigt i mitt liv (som att hålla löpläger och fixa så att jag ändå kan vara toastmaster på ett bröllop samma helg, hämta prylar runt halva stan och cykla hem från Trosa mitt i natten för att det ska finnas tillgång till bil och ombyteskläder…) så kan kroppen som sagt inte skilja på glad och ledsen stress. Enskilda händelser går att hantera, men hinner jag inte landa i dem och bearbeta dem innan nästa tar vid så samlas de i mitt glas som nu blev lite överfyllt. Sömnen har varit påverkad och jag har inte återhämtat mig som jag borde.  Tog bort mina två vilodagar per vecka för att cykla istället. Kontraproduktivt.

Men jag är OKEJ. Jag lovar att ta det lugnt och att inte gå på för hårt med mig själv efter viloperioden. Då har jag ju vilat i onödan 😉 Jag ser till att balansera rätt i livet. Bokar av saker för utrymme och återhämtning.