>Hade ingen lust alls att gå ut och springa. Kände mig nere och smådeppig. Kände mig ensamast i hela världen. Men…löpning är ju min terapi, så jag bytte om och gav mig iväg.

Mötte ett stort gäng löpare vid Stallmästaregården (förmodligen TSM). Men jag sprang inte själv. Först hade jag ”bara” June med mig – hon som laddat musiken i iPoden, sen vid Wasahof plockade jag mentalt upp Ulrika, då var vi tre. När jag kom till Hagaparken plockade jag upp Mia, Helena, Susanne och Hafida. I skogen bland rötter som såg ut som läbbiga ormar kom Sussie med. I höjd med Bergianska trädgården hördes tonerna av CaraMia och Carro hakade på, tätt följt av Elin, sen Liselott. Sadia slöt upp med låten ”Who let the dogs out?” När ryggen började ömma peppade Ann och Gunnar strax bakom mig, i Rålis ökade Freddan och Louise takten. När jag funderade på hur jag skulle ha råd med nya löpardojjor kom mamma (sponsor?) med på en kant (och hon som inte springer!). Skänkte mitt hår som behöver färgas en tanke – och vips var Inger med.

Tror ni att TSM (Team Stockholm Marathon) såg gänget som jag hade med mig?

Tack alla vänner för dagens löpartur. Det blev 19,5 km på 1:50:01. Nu är jag glad igen!