Visar gärna min bakdel!

Och tafsar på andras!

Fantastiska cykelkläder tåls att visas upp! Foto: privat

Det är få förunnat att få cykla runt i cykelkurbits. Cykelkläderna är designade av Sofie Lantto och jag är en lycklig innehavare av ett set. Det känns så sjukt proffsigt att få hoppa upp på en racer med de läckra träningskläderna och visa upp dem överallt. Att jag inte är en vass cyklist gör inget. Det SER ut som jag vet vad jag håller på med.

Det finns många utmaningar på cykel. Jag försöker lära mig och behärska dem…

Det finns till och med ”regler” för hur du hänger upp hjälmen. Foto: privat

• Man går till exempel inte i uppförsbacke
• Man kan inte kolla kartan samtidigt som man transporterar sig framåt
• Missar man en skylt i farten hamnar man fel
• Asfalten är olika skrovlig och olika skön/oskön att cykla på
• Däcken kan explodera
• Du kan dregla om du inte håller munnen stängd (och skvätta på de bakom)
• Att sjunga av lycka i farten låter lika illa som när du står stilla
• Alla bilar gillar inte cyklister
• Svarta strumpor är förbjudet, skalmarna på brillorna ska vara utanför cykelhjälmsremmarna och du ser cool ut om du rullar cykeln genom att ha handen på sadeln och styra därifrån
• Stark sidvind är läskigt
• Häng hjälmen lite sådär nonchalant på styret så ser det ut som du vet vad du gör.

Som tur är var cykelrundan på ön mer harmonisk och innehöll inte så många av utmaningarna. Öborna är vana vid sportfånar och håller bra avstånd och lugn fart med bilarna vid ompassering. Vi klättrade uppför i skön fart och flög utför i snabb hastighet. Det fanns många kullar att låta låren arbeta i.

Lite annorlunda mot hemma i november. Foto: privat

Jag, Johan och Lisa trampade runt 65 kilometer, där mitt mål var att visa upp mina snygga cykelkläder för så många som möjligt. Vi kompletterade varandra väl med att Johan drog uppför, jag på flacken och Lisa utför – ett fint cykelteam!

…och det där med andras bakdelar…

Här är handen som gungade vaggan, jag menade som hjälpte den tighte cyklisten upp för backen. Foto: Ulrika Allansson

När jag hade kutat 49 kilometer av långpasset kom en cyklist upp bredvid mig, Kristina och Ulrika och frågade ”Can someone help push me?” Som singel och glad i livet hann jag inte tänka utan satte helt sonika min hand på hans bakdel och sprang med en bit för att snacka lite. Ett icke oangenämt sätt att lära känna varandra på. Där ultradistansen går in går förståndet ut…